När jag som grabb växte upp under 1960- och 70-talen var tranan fortfarande en sällsynt fågel att skriva in i obsboken. Förutom under flyttningen när större flockar som rastade här på sin väg till och från norra Skandinavien, var den häckande stammen ganska begränsad. Men det ändrades ganska raskt tillsammans med att arten ökade i hela området. Man säger ofta att orsaken till den enorma ökning beror på stödutfodringar under våren när fåglarna rastar vid Hornborgasjön och andra platser. En del av den naturliga dödligheten försvinner då som en begränsande faktor. Numera kan man hitta häckande par i våra flesta våtmarker och många bevattningsdammar lockar också till sig tranor. Tranan kan även ha en stor inverkan på andra häckande våtmarksfåglar, då de gärna äter deras ungar.
