En tryckande hetta ligger över ön och man orkar knappt lyfta kikaren. Vad händer då? Jo, plötsligt smäller Roger Mellroth till med en ny gotländsk art. Vid elvatiden i förmiddags gick larmet som nog ingen hade som ”möjlig” ny art. I hagen mellan fågeltornet och parkeringen vid Muskmyr i Sundre hoppar en pigg och glad stentrast omkring. Själv stod undertecknad hemma i Visby och brassade käk i värmen. ”Iskall” som man är färdigställde jag dessa bestyr, slängde in resultatet i munnen och sen iväg. Väl framme i Sundre var parkeringen nästan full och aktuell status att den fanns i området men ej sedd på ett tag. Nåväl, bara att hoppas på det bästa. Efter ett tag återsågs den uppe på räcket i fågeltornet, där den setts ganska regelbundet. Skönt, nu kunde vi slappna av och hoppas på lite närmre möten. Det tog en ganska lång stund men så plötsligt hittades den i hagen direkt söder om parkeringen. Stort jubel blad församlingen och kamerorna kunde smattra. Där bjöd den verkligen på kalasobsar. När undertecknad lämnade platsen höll den sig kvar.

Här har vi vår största simand, gravanden, dessutom är båda könen i stort sett lika färggranna. Dräkten är en mix med dovt grönt, kastanjebrunt och svart toppat med en clownröd näbb. Med den granna dräkten även hos honan förstår man att de måste gömma sitt bo i något hål. In på ett gammalt loft med luckor, under en husgrund eller i ett rabbishål. Både i starten på häcksäsongen och när de fått ut ungarna, är det ofta inbördeskrig mellan artfränderna nere vid stranden när de födosöker i det grunda vattnet. Plötsligt en dag är det tyst i viken och de har dragit ner mot de tyska och holländska ebbstränderna.

Den här vadaren går knappast omärkt förbi. Svartvit dräkt, lackröd näbb och det genomträngande lätet kubik-kubik-kubik gör beskrivningen av strandskatan komplett. Den är en av våra vanligare vadare som numera även väljer häckplatser inne i våra städer. Grusade ytor kring torg eller p-platser samt större gräsplaner lockar den. Under senare delen av våren kan man även se stora flockar av strandskator som ska långt upp i Norden eller ännu längre för att häcka.

För att vara ett önskemål om fler ”sommarpunkter” så var det lite tunt med skådare, endast sex stycken inklusive två från Brasilien. Men väderprognosen var inte den allra bästa, vilket troligen skrämde några. Till en början lite kylslaget och blåsigt men vad gör det när man är på Fårö. Vid Hyluvik hade inga återvändande vadare hunnit fram från tajgan och tundran, men nio strandskator i en tät grupp, ett par större strandpipare tillsammans med sädesärlor sökte igenom tångbanken efter godbitar. Två par fiskmåsar hade valt varsin sten att lägga redet på.

Vi åkte nu vidare till Klintängarna och Limmorträsk. Väl på plats så hördes en del sångare i grönskan runt klinten. Det vi alla ville se, ängshöken, visade upp sig fint. Först kom honan och sedan hanen, som verkligen älskar Fårös många agmyrar när de ska välja boplats. Även ett par lärkfalkar och en trolig ormvråk som falkarna ivrigt jagade bort kunde skrivas ner i protokollet.

Solen tittade fram och värmde gott när det medtagna kaffet avnjöts. Gruppen splittrades nu och några lockades till Fårögården för en glass, medan andra drog vidare till Holmudden och någon vände kosan hemåt. Allt som allt en fin skådardag på Fårö med trevligt sällskap.

Ledde utflykten gjord Sven-Olof Lundgren

Karga strandbackar med stenmurar eller beteshagar och åkerkanter, det är stenskvättans landskap. Hos oss är den ensam i sin ”familj” men flera av arterna som finns nere i söder eller öster kommer ibland på besök. På gutamål heter den staingylp, vilket är ett riktigt passande namn. Gylpa betyder att kräkas och det ser faktiskt ut så när den sitter och niger och knixar för att markera sitt revir. Den kommer till sina revir redan i första halvan av april och kan bli kvar en god bit in på hösten.