Det är många arter som vi enbart ser hos oss som gäster under höst, vinter eller vår, när de inte befinner sig på häckplatserna längre norrut. Bland rovfåglarna är fjällvråken ett bra exempel på en sådan art. Det är den nordliga kusinen till ormvråken som vi har som häckfågel på ön. Fjällvråken är främst en skicklig jägare av smågnagare och förstås med lämmel och sork när den är uppe i norr. Härnere i söder får den nöja sig med möss och ”småråttor”. Den gillar både våra gamla myrmarker som numera är åkerfält, men även strandängarna längs kusten.

Hoburgen mötte oss med ett ganska grått tak och ganska friska vindar från sydsektorn. Men det hade inte hindrat fjorton deltagare att bege sig till öns sydspets. Redan vid samlingen på parkeringen norr om radarklippan gled en snygg ung havsörn förbi, ivrigt uppvaktad av ett gäng korpar. En handfull rödglador gillade också den friska vinden medan sex storlommar drog söderut. Luften var, nästan hela tiden, fylld med tättingflockar bestående av bofinkar, hämplingar, sånglärkor och starar vilket bevisade att nu har vi verkligen hamnat i hösten. Väl nere vid sydändan av klippan kändes den friska vinden och vi fattade posto i hyfsat lä på norrsidan av buskagen vid åkern. Härifrån har man bra koll på vad som sker längre upp över fälten och fyrberget, vilket minskar risken för överraskningar. Sundregruppen hade sin höstträff med ett stort gäng deltagare och mängder med fåglar i näten. Stundtals hängde delar av vårt gäng där och fick se många småfåglar på närhåll, vilket alltid brukar fascinera.

I luftrummet började de arktiska gässen och änderna passera. Vitkindade gäss, tundragäss, bläsgäss och bläsänder noterades. En honfärgad blå kärrhök provade jaktlyckan bland de rastande tättingarna tillsammans med en stenfalk och flera sparvhökar. Över havet i väster såg vi smärre gäng med ejder, sjöorre, alfågel och småskrake. Trots att vi hade skönt i lä kände undertecknad att vi inte fick glömma en promenad neråt i hagarna. Eftersom det uppenbarligen fanns gott om tättingar i rörelse, samt att det innan vår ankomst passerat två nötkråkor mot söder gick gänget alltså ner i hagen söder om märkområdet. Märkligt nog tycktes de stora gängen med småttingar ha skingrat sig, men det blev ändå en skön sväng som gav rum åt flera trevliga samtal. Nu vände vi nosarna mot norr och de hägrande matsäckarna vid parkeringen. Mycket lämpligt fick vi här ett skönt lä och även oktobersolen började värma när de tidigare grå molnen skingrades. Avslutningsvis blev det ett obligatoriskt stopp på parkeringen vid Muskmyr. Där brukar man så här års mötas av en bra blandning av rovfåglar, men denna söndag var det mystiskt tomt. En kungsörn och en ormvråk på lååångt håll samt någon förbisusande sparvhök var hela skörden. Så därför avslutades utflykten och även vi skingrades i höstvinden.

Per Smitterberg

När jag som grabb växte upp under 1960- och 70-talen var tranan fortfarande en sällsynt fågel att skriva in i obsboken. Förutom under flyttningen när större flockar som rastade här på sin väg till och från norra Skandinavien, var den häckande stammen ganska begränsad. Men det ändrades ganska raskt tillsammans med att arten ökade i hela området. Man säger ofta att orsaken till den enorma ökning beror på stödutfodringar under våren när fåglarna rastar vid Hornborgasjön och andra platser. En del av den naturliga dödligheten försvinner då som en begränsande faktor. Numera kan man hitta häckande par i våra flesta våtmarker och många bevattningsdammar lockar också till sig tranor. Tranan kan även ha en stor inverkan på andra häckande våtmarksfåglar, då de gärna äter deras ungar.

En mild morgon med mycket svag vind och närmast mulen himmel mötte oss sju deltagare som samlades på Östergarns östliga hörn. Vid den här tiden på hösten brukar det vara fint sträck med främst andfåglar, vadare och måsfåglar men icke idag. Undertecknad kunde inte få till någon hållbar orsak till denna fågelbrist, men så hade vi desto mer tid att kolla på alla som passerade. Kentska tärnor var de första fåglarna som flög söderut och de fortsatte under morgonen att sträcka i smärre gäng. Ett tiotal silvertärnor hängde också på. På andfronten blev det om sagt svaga siffror. Ett trettiotal bläsänder, tolv krickor, tio storskrakar och dagens ”vinnare” blev småskraken med drygt trettio ex. Lommar är också ”säkra” fåglar att se fina flockar av men det stannade med EN smålom.

Som vanligt rastade det en rejäl flock med storskarvar på hällarna som skingrades när vi kom dit. I rovfågelväg noterades två havsörnar som satt på Östergarnsholm och längs stranden passerade fem lärkfalkar, där åtminstone två stycken sågs komma insträckande. Några sparvhökar bråkade med lärkfalkarna inne de drog vidare. Men när man summerar morgonen tycker jag ändå att sådana här ”fågelfattiga” morgnar också har sin charm och kvalitet. Att ha tid till snack med fågelvännerna är värt mycket.

Per Smitterberg

Under den gångna veckan var vädret minst sagt skiftande mellan strålande dagar och rejäla rotblötor. Därför fanns det en viss oro hos undertecknad hur dagens utflykt till öns sydspets skulle bli. Men den oron kom på skam och när vi samlades vid Hoburgsklippan var himlen endast skymd av enstaka molntussar och vinden måttlig. Åtta fågelsugna hade hörsammat utflykten och medan jag började prata om områdets möjligheter och vad vi kunde hoppas på, kom en fin rödglada flygande lågt över våra huvuden vilket kändes som ett gott omen.

                      Något som hör till denna årstid vid klippan och Rivet är fina ansamlingar med allehanda tättingar, men det blev vi inte bjudna på idag. Annars är ju den murgröneklädda ruinen vid parkeringen samt den östra branten av klippan ofta välfyllda med sådana. Väl framme vid sydöstra hörnet av Hoburgsklippan kunde vi konstatera att märkningen hos Sundregruppen var i full gång. Som brukligt tog vi plats uppe på ”gubbhyllan” varifrån sikten är vid både över havet i väster och inte minst över fälten och fyrberget i nordost. Sparvhök var den talrikaste rovfågeln men några olika rödglador, fem bruna kärrhökar, en blå kärrhök samt tornfalk och några ormvråkar skrevs ner i boken. Över havet noterades sjöorre, storlom, ejder och några kentska tärnor. Som fin avslutning på besöket vid klippan hittades en riktigt fin gammal havsörn som satt och slappade i ett dött träd uppe bland åkerlapparna.

                      Nu kände vi oss nöjda med sydväständan av Sundre och körde på nordost till Muskmyr i socknens övre hörn. Både myren och inte minst de omgivande alvarmarkerna är ju berömda för sin dragningskraft på rovfåglar. Inte heller denna gång blev vi besvikna utan fick en riktigt fin artlista av de förväntade arterna. En handfull ormvråkar, minst tre kungsörnar, fyra havsörnar, en rödglada, en brun kärrhök, en lärkfalk och en handfull tornfalkar lades till i protokollet. I och med detta kände vi oss nöjda och utflykten avslutades.

Per Smitterberg