Efter fredagens och lördagens bitande kuling vaknade vi idag till en underbar höstdag med svag bris samt sol från en klarblå himmel. Det svänger verkligen fort vädermässigt. Vid samlingen utanför Hall kyrka visade det sig att 24 personer slutit upp till utflykten. Fullständigt underbart! Efter lite introduktionsprat om socknen och främst området vi skulle vandra igenom, förflyttade sig sällskapet ner till parkeringen vid Harudd. Vi började med lite spaning västerut från staketgränsen vid beteshagen. Ett hav med endast svaga krusningar där flockar med storskrake, gräsand, skedand, bläsand, stjärtand och kricka beskådades. Tack vare den ganska svala luften kunde de tre havsörnar som höll till nere vid Hasselriv beskådas fint. Efter ett tag valde de att dra sig österut in över strandskogen.

Vi gick nu in genom hagen och drog oss över ängen upp för den gamla strandvallen, till ”våning två” på sträckan genom den glesa strandskogen. Komna en bit söderut har man fri sikt ner till viken och havet. Här stod ett litet gäng gråhägrar samt tofsvipor och ljungpipare. Vi fortsatte söderut och fick höra en spillkråkas varnande inne från skogen. Det mesta som hördes och sågs var kungsfåglar, blåmes, svartmes och enstaka rödhakar. Ute på det första öppna fältet seglade två fina sparvhökar samt en tornfalk. Alltid kul med rovfåglar.

Stigen gick nu neråt mot stranden igen och efter att vi passerat det sumpiga agkärret, nu i stort sett torrt gudskelov, kom vi ut på stranden vid Hasselriv. Eftersom vandringen gått i maklig takt var det många magar som kurrade varför gänget satte sig på den fina yttre strandvallen. Men innan vi fick ner våra ändor svepte dagens överraskning raskt förbi. En kungsfiskare! Den satte sig en kort stund på en större sten innan den flög vidare norrut längs stranden. Läckert och överraskande! Under fikapausen flög en ung silltrut söderut. De är verkligen trutarnas fullblod, smäckra i kroppsformen. En lång och härlig rast med slöspaning och mycket prat avslutades sen med återtåg till parkeringen, förutom ett litet nyfiket gäng som ville se hur det ”såg ut bakom hörnet av udden”. Vi andra vandrade åter och det tycktes som att gruppen var nöjda med en fin och skön söndag i naturen. Ledde det hela gjorde

Per Smitterberg.

Idag bjöd Gotland inte enbart på bitande, ganska kyliga, höstvindar. Lennart Wahlén slog till med öns sjunde tjockfot! Tack vare att han skulle leta svamp(!!) ute på halvön Viveshom nordväst om Klintehamn, fick ett stort antal lyckliga skådare se denna säregna vadare. Till att börja med var den ganska varsk och lyfte på långt avstånd. När fler skådare anlände lade vi, tillsammans med Lennart, upp en varsam strategi att finna fågeln. Efter ungefär 15 minuter kunde den återfinnas på det kortbetade området ner mot Varvsholm och Karlsökajen. Den lyfte spontant två gånger men sen kände den sig förmodligen nöjd med läget och avståndet till den växande åskådarskaran. Disciplinen var förstås god och tjockfoten utsattes inte för någon stress.

Närmast oss häckar arten lite glest utspridd i Tyskland, Holland och England. Den är betydligt mer allmän när man kommer ner till Medelhavsområdet. Senast arten sågs på ön var vid Vändburg i Hamra den 2 maj 2018.

Per Smitterberg

Södra Hällarna är en lättillgänglig och bra fågellokal särskilt på våren. Om man lyckas träffa rätt med datum och väder, kan den även vara intressant som sträcklokal på hösten. Härifrån har man runtomsikt, det finns bänkar att sitta på och bord att duka upp fikat på.

Tisdagen den 14 september samlades ett tjugotal förhoppningsfulla i det varma och stilla eftersommarsvädret på P-platsen. Vandringen gick först ner mot södra delen, en nötväcka lät höra sig men annars var det mycket sparsamt med läten. På hällmarken i södra delen är det oftast någon fågel, ängspiplärka brukar alltid höras och det blev en denna dag. Vi stod en stund vid klintkanten och spanade mot havet efter flyttare och till slut kom faktiskt två olika sträck med storskarv. Det blev även dagens enda. Under tiden vi pratade om var all ejder höll till, upptäcktes en flock liggande på vattnet rakt nerför.

Ett nytt lyllande läte hördes och det var trädlärkor som flög runt, troligen en familjeflock som rentav kanske häckat där i år. Vid den fint anordnade rastplatsen vid den gamla skjutfältsvallen avslutade vi vandringen med medhavd fika och fågelprat.

Ledare Sivert Söderlund

En vädermässigt blandad start på hösten gjorde att man funderade på om det skull bli badväder eller regnkuling idag. De modiga hade säkert kunnat bada men vind- och molnmässigt var det en perfekt skådardag. Hela tjugotvå personer samlades ute vid talldungen för att ta reda på hur långt fågelhösten var kommen. Undertecknad hade redan kollat igenom stora talldungen och tättingmässigt var det nästan tomt. Därför ägnade vi skådandet åt stranden och havet. I sakta mak gick vi över enbackarna ner mot fyren. Vid den här årstiden är storspovens och silvertärnans revir tomma så det är längs stranden vi får spana. Några mindre flockar med småskrakar flög förbi och nedanför fyren födosökte några större strandpipare. Trivsamma fågelsamtal om allt ifrån bestämningstips, över till flyttningsmysterier till minskningen bland de häckande vitkindade gässen. Det finns mycket att fördjupa sig i.

Vi fortsatte österut och på grusrevlarna i viken vid Kroken fanns det äntligen en hel del arter att spana in. En tight flock med drygt tvåhundra kärrsnäppor kryddade med några spovsnäppor, en sandlöpare, en kustsnäppa, en myrspov gladde oss. Stora flockar med måsar rastade också på revet med fiskmås i topp, men även goda antal med skrattmås, gråtrut samt enstaka havs- och silltrutar. Några kentska tärnor höll också till med måsarna. Det rastade även ett blandat gäng med olika simänder. Gräsand, kricka, bläsand och stjärtand fyllde ut anteckningsboken. Som grädde på moset visade sig också fyra unga dvärgmåsar som på lätta vingar letade kräftdjur och flygfän över grundvattnet. Trots frånvaron av rovfåglar (inte en enda örn!) var det ändå en nöjd skara fågelvänner som skingrades efter en härlig söndag tillsammans. Ledde det hela gjorde

Per Smitterberg.

Det är inte ofta vi har utflykter till Kovik och Vivesholm, kanske beroende på att de är ligger alldeles för nära. I söndags var det deras tur att bli beskådade, vädermässigt var det optimalt. Efter några veckor med frisk vind var det alldeles stilla och solsken, det lockade därför tjugo förväntansfulla och däribland flera nya ansikten till start.

Vi samlades vid Kovik och efter en presentation av dagens planer sökte vi igenom viken. Det var mycket fågel. De flesta skrattmåsar men sen dök det fram bl.a. gluttsnäppor, gråhäger, skogssnäppa, grönbena, vattenrall, beckasiner, gräsand och knölsvan. Tättingarna var inte så många, några hämplingar men många sädesärlor.

Sen körde vi till P-platsen på Vivesholm, en glad överraskning var den nya färisten som byggts och ersatte den väldigt slitna grinden som alltid funnits där. En trolig följd av att Vivesholm numera blivit naturreservat, med all rätt. Vi vandrade ut på den fint betade strandängen. Dock inte många fåglar men många fina växter som fått ny fart efter det efterlängtade regnet i augusti. Ensam på stenstranden hittade vi en kärrsnäppa som letade sin föda. 

Slutet på rundan blev ju Sandboviken, där blev vi rejält överraskade och glada för där var viken full av fågel. Vitkindade gäss i hundratal, grågäss dock inte lika många, 200 ljungpipare räknade vi när de var uppe och 400 tofsvipor. Sen hittade vi några tranor, ett par kanadagäss, flera enkelbeckasiner poppade upp, och som avslutning seglade en ung brun kärrhök över viken.

Vid det avslutande gemensamma fikat summerade vi ihop 31 arter vilket var flera än undertecknad hade hoppats på. Än en gång en fantastiskt trevlig vandring och gemenskap i ett septemberväder som var det bästa.

Ledare var Sivert Söderlund