Efter en natt med skyfall och åska friskade vinden i från sydväst över Asunden. Trots det bistra vädret infann sig sju personer till samlingen söder om bron till ön. Vi började med att söka lä bakom en hög enbuske för att överblicka viken västerut och udden med vadarmarker. I lite djupare vatten födosökte några skärfläckor med sina uppåtböjda näbbar samtidigt som skrattmåsar mest hittade mat på vattenytan. Vid några större stenar mitt över viken sökte en del hägrar lä för vinden. I närheten födosökte en flock med vitkindade gäss.

   I de flackare delarna med mer lämpliga vadarstränder längre norrut på udden kunde vi hitta en flock med cirka 100 ljungpipare. Av den mer i svart och vitt tecknade kusinen kustpipare sågs bara enstaka fåglar. Däremot var den mindre släktingen större strandpipare mer riklig. Av andra mindre vadare pickade även några kärrsnäppor efter mat i dyn. Bland änderna fanns gräsänder, skedänder och kricka alla i den mer intetsägande eklipsdräkten efter häckningssäsongen. På udden stod även gott om vitfågel. Mest var det skrattmåsar som nu hade förlorat sin mörkbruna färgteckning på huvudet. En ung skräntärna med sin massiva orangea näbb tilldrog sig vederbörlig uppmärksamhet. Ett flertal kentska tärnor hade också sökt sig till udden för att vila efter fisketurer i omgivningarna. Deras läten ljöd över viken, likt minnet från barndomen då tandläkaren fyllde hålen i tänderna med amalgam.

   Vi trotsade sedan vinden och vandrade ut mot udden för att på närmare håll mer tydligt få se dräktkaraktärer på fåglarna. De vitkindade gässen flyttade sig motvilligt då vi närmade oss. Ängspiplärkor, sädesärlor och några hämplingar blev de enda småfåglar som vi uppmärksammade i blåsten. Bland kärrsnäpporna gick också en fortfarande rödtonad äldre spovsnäppa. Ett par likaledes färggrant röda myrspovar spatserade i vattnet. Några enkelbeckasiner med sin överdimensionerat långa näbb undersökte dyn strax bredvid. En småspov flög förbi, vilken uppmärksammades på sitt lite bubblande, skrattande läte.

   Vi sökte oss sedan vidare mot den allra västligaste udden samtidigt som en yngre havsörn cirklade i söder och fick oroliga fåglar på vingarna. I viken innan udden fanns fler kärrsnäppor och strandpipare, de förra med en hel del ungfåglar. Två gluttsnäppor sällskapade med några myrspovar och en strandskata på lite djupare vatten. Just när undertecknad fått syn på en sandlöpare lyfte vadarna uppskrämda av en mindre rovfågel som passerade. När allt lugnade ner sig återvände vadarna, men sandlöparen var försvunnen. Eftersom vinden nu kylt ned deltagarna återvände vi mot östra udden och spanade en sista gång efter sandlöparen, som mycket riktigt stod i strandkanten just norr om oss. Det visade sig vara en ungfågel med mycket vitt i dräkten. Vi fortsatte sedan till parkeringen, där exkursionen avslutades.

Jörgen Petersson

Denna tid på året när sommaren så smått börjat tona över i tidig, tidig höst har höststräcket för vissa arter redan pågått en tid. För tärnor och vissa vadare som i flera fall har en lång resa framför sig kan man nog säga att sträcktoppen infaller just nu. Vår strategi var därför att ägna kvällen från kl. 16 och framåt åt fika och span över havet ute vid Glasskär på Närsholmen. Vindskyddet var upptaget så vi placerade oss vid vägs ände ute mot Glasskär. Med solen i ryggen, svaga, rätt ljumma vindar från syd eller sydväst och medhavda matsäckar hade vi det riktigt gott. Det kan väl sägas redan nu att tärnsträcket inte riktigt ville sig denna kväll och vadarna visade sig inte heller i några större antal varken rastande eller sträckande. Även om målarterna inte infann sig enligt plan så går man sällan helt lottlös vid ett besök på Närsholmen. Sträcket var i det närmaste obefintligt så istället tittade vi lite på de lite mer stationära fåglarna i området. En adult havsörn fick uddens alla fåglar på vingarna ett par gånger och i uppfloget sågs bl.a. många skedänder liksom en och annan snatterand. Ett drygt 10-tal kärrsnäppor drog lite fram och tillbaka medan fyra vackra kustpipare sträckte åt söder. En småspov rastade i viken ut mot Glasskär innan den lättade och flög rätt nära oss. Här fick vi bra tillfälle att se och höra karaktärer som skiljer den från storspov. 

Och tärnorna då? Ja, helt frånvarande var de inte även om vi inte fick se några täta flockar målmedvetet strävande åt söder. När exkursionen avslutades strax efter kl. 20 hade vi räknat in 17 kentska tärnor, 24 fisktärnor och ett par obestämda fisk-/silvertärnor. Samtliga drog sakta söderut och får betecknas som sträckande. Vinden var kanske lite för sydlig för att ge optimala sträckförutsättningar. Dagarna innan hade stora mängder fisktärnor setts sträcka vid Skånska Östersjökusten så kanske missade vi helt enkelt sträcktoppen. 

Totalt under kvällen gästades exkursionen av 11 personer inklusive ledare. 

Kvällens ledare och författare av dessa rader var Fredrik Gustafsson

Juli har snart passerat och vi befinner oss i starten av den härliga sträcksäsongen. De gamla vadarna från arktis kommer till våra grunda vikar och sen är det dags för ungfåglarna. Om någon dryg månad börjar änder och rovfåglar röra på sig och i september/oktober har vi de små sibiriska sångarna här.

För att hitta “allt det bästa” är det enklast att ha “Skåda fåglar på Gotland” med dig. Här finns tipsen och beskrivningarna på 100 av öns bästa fågellokaler, samt en mängd specialkapitel om rovfåglar, sjöfågelsträcket mm mm. För att beställa boken – skicka en epost till adressen forsaljning@blacku.se. Glöm inte att ange namn, postadress och om Du önskar att boken skall vara signerad av författaren. Den kostar 250:- inkl. frakt.

Så small det till rejält igår den 11 maj. Jörgen Petersson var, som så ofta, ute i fält och befann sig vid Närsholm på östra sidan. Hans främsta tanke just då var att leta fram en citronärla i någon lämplig vik med insektsfyllda tångvallar. Det sökandet gav inte de önskade resultaten så då började han spana igenom vad som fanns i Austerviken, som ligger mellan halvöarna/uddarna Närsholm och Hammaren. Det fanns en hel del tärnor som födosökte i den grunda viken, främst fisk- och silvertärna. Efter en stund fick han syn på en mörkare fågel men den var lite för långt bort, problem med värmeflimmer över det kalla vattnet gjorde att det dröjde en stund innan han blev säker på artbestämningen. En SKÄGGTÄRNA!

Nu började tankarna om vad följderna av detta fynd skulle resultera i. I samband med sitt larm beskrev Jörgen klokt nog att all parkering skulle ske vid den f.d.(?) havsbadsparkeringen. Därifrån var det en lagom promenad på ca 500 meter upp till norra stranden. När tärnorna vilade mellan fiskefärderna höll de till på några smärre stenrev utanför stranden, där de bekvämt kunde avnjutas i kikare. Ju längre det dröjde framåt kvällen blev de mer stillasittande och när undertecknad lämnade platsen kring kl. 20 var de mest stationära. Idag onsdag är skäggtärnan fortfarande på samma plats till glädje för de som ej hann dit första dagen.

De två tidigare fynden gjordes av undertecknad tillsammans med min mor Marianne. Första skäggtärnan sågs den 24 juli 1993 i Flisviken, Sundre. Andra fyndet gjordes vid Suderudd på Furilden, Rute den 29 juli 1999. Låt oss hoppas att det inte dröjer så länge innan nästa fynd ramlar in. Tack till Lars och Fredrik för bilderna.

Per Smitterberg

När man läser dagens datum så finns det ju gott hopp om en välsjungande fågelkör i de gotländska markerna. Dock hade många av de tropikflyttande insektsätarna (många sångare och flugsnappare) tagit längre tid på sig upp till oss i Norden. Dessutom hade SMHI varnat för väderomslag med regn denna morgon, men som tur var hade de fel. När en härligt stor skara med fågelvänner, 21 stycken, samlats fylldes undertecknad med gott hopp inför skådarframtiden. Detta tycks definitivt vara en hobby på frammarsch.

Även om de flesta av deltagarna säkert var gotlänningar, kändes det bra att de fick en beskrivning vad som kännetecknar ett gotländskt änge. Utformandet av denna landskapstyp, eller biotop, fick sin början redan under järnåldern och har sedan varit mer eller mindre levande fram till idag. Tidigare fyllde dessa ängen ett viktigt syfte när det gällde djurfoder under den magra vintern. Man tog tillvara hö från slåttern samt lövsly som också blev vinterfoder. Nuförtiden är i stort sett alla ängen, som hålls i detta skick, skötta av hembygdsföreningar och liknande i de olika socknarna. Det är förstås ett mycket viktigt uppdrag och arbete för att bibehålla dessa biologiskt värdefulla biotoper.

Vi startade nu vandringen längs den markerade stigen som leder besökarna genom änget. En fasan markerade sitt revir redan vid parkeringen medan en korp flög förbi. Som jag skrev i inledningen saknades flera av de klassiska sångrösterna så vi fick hålla tillgodo med det som bjöds. Trädpiplärkan hördes på flera ställen, ute över de omgivande fälten drillade och sågs sånglärkor medan taltrast och koltrast fanns lite varstans i änget. I vart och vartannat hålträd var det bebott av kajor, en riktig karaktärsart i ängena. Skogsduvan tillhör också den skaran tillsammans med stararna. En av lilleputtarna bland fåglarna har en desto kraftigare sång, nämligen gärdsmygen och den fanns lite överallt i änget. Efter en stillsam vandring var vi åter vid parkeringen där en lärkfalk raskt flög förbi och den fick bli det sista som skrevs in i obsboken. Ledde det hela gjorde

Per Smitterberg.