Det blev en lättsam vandring längs Norderstrand med 20 deltagare i det vårvarma vädret. Vi fick se de vanliga fåglarna som brukar ligga där innanför bränningarna: gräsand, bläsand, kricka, knölsvan, storskrake, gråtrut och skrattmås. Tillbakavägen gick över Gustavsvik för att se och lyssna på de lite mindre fåglarna med bl.a. grönfink och steglits. En mycket trevlig vandring med mycket prat.

Sivert Söderlund

Det kom fler än väntat till denna traditionstyngda utflykt. Vi blev tillslut 27 stycken vilket var väldigt trevligt. Efter en kort genomgång så fick Sivert en värmande applåd då han fyllde år.

Alla fick se de förväntade arterna vigg, knipa, brunand, bergand och salskrake. Några hade turen att få se den skimrande kungsfiskaren, samt i mitt tycke en av dom vackraste fåglarna vi har nämligen skäggmesen. Fint väder med ett härligt gäng och några passade på att uppgradera vårgarderoben med föreningens nya fina keps.

Sven-Olof Lundgren

Under den gångna veckan försvann snön som föll över ön för en dryg vecka sen. Men under lördagskvällen fyllde det på med ett nytt vitt lager, ganska slaskigt, över öns östra sida. Däremot fick vi, tolv deltagare, en nästan klar och vindsvag förmiddag i Ronehamn som var dagens utflyktsmål. Som jag inledde informationen för deltagarna är Ronehamn med omgivning en riktig magnet för vinterstannande sjöfåglar, främst sim- och dykänder samt skrakar. Efter att jag beskrivit områdets olika delar och kvaliteter, både under vinter och vår/sommar, ställde vi oss att spana av viken norr om Ålarveområdet. Bland det första som passerade var en havsörn som fick rejäl fart på allt i viken. De lugnade sig dock ganska snart så att vi kunde gallra ut de olika arterna. Den talrikaste fågeln ute på vattnet var dock ingen and utan sothönan. Både längs den södra stranden men främst vid hamnområdet låg de i stora gäng.

De annars mycket talrika viggarna och bergänderna tycktes vara på annan plats, men vi hittade några fina bergänder, både hanar och honor, så att det pedagogiska inslaget fick komma till sin rätt. Att skilja dessa två arter är ofta lite trixigt, men det gäller bara att titta på ”de rätta detaljerna”. En annan läckerbit som ofta ses i stora flockar är salskraken, men idag såg vi bara några enstaka. Lyckligtvis var en fin hane på hyfsat avstånd vid hamninloppet. En skäggdopping kunde också prickas av.

Eftersom flera av trädgårdarna nere runt hamnområdet har fågelmatningar, finns det en hel del tättingar vilket förstås drar till sig hungriga hökar. Vi fick se två sparvhökar, en hona samt en vacker gammal hane med ”rostigt” bröst. Som tur var lyckades alla deltagare ”hålla sig på benen” trots den lömska ”svartisen” i området. Vi kände oss nu ganska nöjda och samtidigt tilltog kaffetörsten. Därför vandrade vi åter mot bilarna där de flesta tog fram fikat, alltid en höjdpunkt på utflykten. Nöjda och uppvärmda av fikat tackade vi varann och hoppades att snart få ses i fågelmarkerna igen.

Per Smitterberg

En av landets mest eftertraktade fågelarter för fågelskådare är troligen tornugglan. På våra breddgrader lever arten på gränsen till vad som är möjligt. Orsaken är att tornugglan saknar förmåga att lagra fett, vilket gör att den hela tiden måste ha tillgång till byten. Den lever till stor del av gnagare samt mindre fåglar och har de inte en varm och skön bondgård, där det finns stora däggdjur samt bytesdjur, går det ofta illa och de stryker med. Danmark, som har en större population än Sverige, kan också drabbas av plötsliga köldknäppar. Då har det vid flera tillfällen resulterat i att stora delar av tornugglereviren “sopats bort”.

Efter den blötsnö med tillhörande rå kyla som drabbade ön nyligen fick en av Gotlands tornugglor inte tillräckligt med byten för att hålla värmen. Den hittades död i ett vindskydd/foderplats för hästar på mellersta delen av ön. Fågeln skickas nu till SVA för analys om den drabbats av fågelinfluensa, något jag tror lite på. Dödsorsaken är troligast svält. Sen kommer den att hamna i Naturhistoriska Riksmuseets samlingar. Skulle det vara nån ute på ön som vet mer om tornugglan, du känner kanske till något revir i just DIN socken, så tveka inte att höra av dig till Tornugglegruppen i föreningen. Den består av Mattias Andersson (se kontaktuppgifter under styrelsefliken), eller undertecknad (per.smitterberg(at)telia.com).

Text & bilder: Mikael Larsson

Jag hade bestämt mig för att ta en rejäl skådarpromenad i hemmamarkerna runt Västergarn denna lördagsförmiddag den 16 januari, en av årets första riktiga vinterdagar. Lite lagom med snö och några minusgrader samt en sol som tittade fram ibland. Jag gick som jag brukar ut på Svältholmen där låg bl.a. några kanadagäss samt några smådoppingar i Västergarnsviken. Fortsatte längs Paån där jag fick se en sen ägretthäger fint och en större flock stjärtmesar. Bägge dessa lyckades jag fota ganska tillfredställande. Jag kände mig ganska nöjd med dessa obsar när jag kom hem. 

Jag hade några ärenden i Klintehamn så jag tog bilen och tänkte att det kanske var värt att kolla Släkvik uppe vid Kronholmens fyr om forsärlan som varit där i flera veckor var kvar. När jag kommer dit så lyfter forsärlan direkt och försvinner. Jag märker direkt att släken kokar av fågel. Mycket koltrastar, starar samt flera ängspiplärkor, rödhakar och bofinkar födosöker ivrigt i släken. Snön och kylan har gjort viken till ett smörgåsbord för dessa. 

Så plötsligt hoppar det fram något i sydvästra delen av viken i släken. En liten grådaskig trast med mörkare hals. Jag tänker direkt “svarthalsad trast” och att det är en ny art för Gotland! Tar lite bilder och larmar ut den på “Band” och “Birdalarm” lite kall och frusen men upphetsad värre. Fågeln var synlig kanske 8 minuter max hoppandes på marken, sen bara helt borta. Folk börjar komma ganska snart och jag tänker att den kommer nog tillbaka till släken om man bara har lite tålamod och väntar. 

Efter en längre stund börjar folk att gå runt och leta utåt fyren men ingen trast med svart hals tyvärr. Den eftersöktes dagen efter också utan resultat Dagen efter var det en snabb obs på sydvästra Öland av svarthalsad trast, kanske var det den gotländska fågeln.

Redaktionen kan bara gratulera till det fina fyndet och publicerar här stolt Mikaels skildring av den minnesrika dagen.