Hannes Andersson
Vintern är kanske inte den tid vi förknippar med rariteter, men faktum är att utbudet snarare är att anse som förändrat än helt uttömt. Bland de ovanliga arter som ibland gästar oss vintertid finner vi flera av de arktiska måsarna och trutarna, vilka hos oss alltså befinner sig längre söderut än de vanligtvis vandrar.
Något roligt med just måsfåglar är att de ofta befinner sig mitt framför näsan på oss, men man kan behöva kolla lite extra noga för att hitta russinen i kakan. Detta gäller särskilt de större trutarna där många arter är mycket lika varandra. Av denna anledning har jag under den senaste tidens blåsväder tillbringat flera eftermiddagar i Visby hamn där stora mängder vitfågel söker skydd om natten. Vanligtvis står dessa på insidan av den norra vågbrytaren, på alldeles för långt avstånd för att tillåta detaljstudier, men då vågorna sköljt över piren har fåglarna i stället valt att slå sig till ro längre in i hamnen, på betydligt närmare avstånd för skådaren. Dagtid födosöker de längs kusten och på åkrar och avskrädesplatser längre inåt land.
Vid onsdagens besök kom så slutligen belöningen – i jakten på trutflocken fångade ett gäng skrattmåsar som fiskade i bränningarna vid basen av vågbrytaren mitt intresse. Ibland dem uppenbarade sig plötsligt ett helvitt spöke, en besökare från den grönländska inlandsisens kant – en ung vitvingad trut. Arten är mycket ovanlig på Gotland, dagens fågel var endast det femte fyndet enligt artportalen. Troligen har stormen Malik spelat en roll i att blåsa den ända hit. Med lite tur kanske den blir kvar och trivs här vintern ut?
