Södra Hällarna är en lättillgänglig och bra fågellokal särskilt på våren. Om man lyckas träffa rätt med datum och väder, kan den även vara intressant som sträcklokal på hösten. Härifrån har man runtomsikt, det finns bänkar att sitta på och bord att duka upp fikat på.

Tisdagen den 14 september samlades ett tjugotal förhoppningsfulla i det varma och stilla eftersommarsvädret på P-platsen. Vandringen gick först ner mot södra delen, en nötväcka lät höra sig men annars var det mycket sparsamt med läten. På hällmarken i södra delen är det oftast någon fågel, ängspiplärka brukar alltid höras och det blev en denna dag. Vi stod en stund vid klintkanten och spanade mot havet efter flyttare och till slut kom faktiskt två olika sträck med storskarv. Det blev även dagens enda. Under tiden vi pratade om var all ejder höll till, upptäcktes en flock liggande på vattnet rakt nerför.

Ett nytt lyllande läte hördes och det var trädlärkor som flög runt, troligen en familjeflock som rentav kanske häckat där i år. Vid den fint anordnade rastplatsen vid den gamla skjutfältsvallen avslutade vi vandringen med medhavd fika och fågelprat.

Ledare Sivert Söderlund

En vädermässigt blandad start på hösten gjorde att man funderade på om det skull bli badväder eller regnkuling idag. De modiga hade säkert kunnat bada men vind- och molnmässigt var det en perfekt skådardag. Hela tjugotvå personer samlades ute vid talldungen för att ta reda på hur långt fågelhösten var kommen. Undertecknad hade redan kollat igenom stora talldungen och tättingmässigt var det nästan tomt. Därför ägnade vi skådandet åt stranden och havet. I sakta mak gick vi över enbackarna ner mot fyren. Vid den här årstiden är storspovens och silvertärnans revir tomma så det är längs stranden vi får spana. Några mindre flockar med småskrakar flög förbi och nedanför fyren födosökte några större strandpipare. Trivsamma fågelsamtal om allt ifrån bestämningstips, över till flyttningsmysterier till minskningen bland de häckande vitkindade gässen. Det finns mycket att fördjupa sig i.

Vi fortsatte österut och på grusrevlarna i viken vid Kroken fanns det äntligen en hel del arter att spana in. En tight flock med drygt tvåhundra kärrsnäppor kryddade med några spovsnäppor, en sandlöpare, en kustsnäppa, en myrspov gladde oss. Stora flockar med måsar rastade också på revet med fiskmås i topp, men även goda antal med skrattmås, gråtrut samt enstaka havs- och silltrutar. Några kentska tärnor höll också till med måsarna. Det rastade även ett blandat gäng med olika simänder. Gräsand, kricka, bläsand och stjärtand fyllde ut anteckningsboken. Som grädde på moset visade sig också fyra unga dvärgmåsar som på lätta vingar letade kräftdjur och flygfän över grundvattnet. Trots frånvaron av rovfåglar (inte en enda örn!) var det ändå en nöjd skara fågelvänner som skingrades efter en härlig söndag tillsammans. Ledde det hela gjorde

Per Smitterberg.

Det är inte ofta vi har utflykter till Kovik och Vivesholm, kanske beroende på att de är ligger alldeles för nära. I söndags var det deras tur att bli beskådade, vädermässigt var det optimalt. Efter några veckor med frisk vind var det alldeles stilla och solsken, det lockade därför tjugo förväntansfulla och däribland flera nya ansikten till start.

Vi samlades vid Kovik och efter en presentation av dagens planer sökte vi igenom viken. Det var mycket fågel. De flesta skrattmåsar men sen dök det fram bl.a. gluttsnäppor, gråhäger, skogssnäppa, grönbena, vattenrall, beckasiner, gräsand och knölsvan. Tättingarna var inte så många, några hämplingar men många sädesärlor.

Sen körde vi till P-platsen på Vivesholm, en glad överraskning var den nya färisten som byggts och ersatte den väldigt slitna grinden som alltid funnits där. En trolig följd av att Vivesholm numera blivit naturreservat, med all rätt. Vi vandrade ut på den fint betade strandängen. Dock inte många fåglar men många fina växter som fått ny fart efter det efterlängtade regnet i augusti. Ensam på stenstranden hittade vi en kärrsnäppa som letade sin föda. 

Slutet på rundan blev ju Sandboviken, där blev vi rejält överraskade och glada för där var viken full av fågel. Vitkindade gäss i hundratal, grågäss dock inte lika många, 200 ljungpipare räknade vi när de var uppe och 400 tofsvipor. Sen hittade vi några tranor, ett par kanadagäss, flera enkelbeckasiner poppade upp, och som avslutning seglade en ung brun kärrhök över viken.

Vid det avslutande gemensamma fikat summerade vi ihop 31 arter vilket var flera än undertecknad hade hoppats på. Än en gång en fantastiskt trevlig vandring och gemenskap i ett septemberväder som var det bästa.

Ledare var Sivert Söderlund

Efter en natt med skyfall och åska friskade vinden i från sydväst över Asunden. Trots det bistra vädret infann sig sju personer till samlingen söder om bron till ön. Vi började med att söka lä bakom en hög enbuske för att överblicka viken västerut och udden med vadarmarker. I lite djupare vatten födosökte några skärfläckor med sina uppåtböjda näbbar samtidigt som skrattmåsar mest hittade mat på vattenytan. Vid några större stenar mitt över viken sökte en del hägrar lä för vinden. I närheten födosökte en flock med vitkindade gäss.

   I de flackare delarna med mer lämpliga vadarstränder längre norrut på udden kunde vi hitta en flock med cirka 100 ljungpipare. Av den mer i svart och vitt tecknade kusinen kustpipare sågs bara enstaka fåglar. Däremot var den mindre släktingen större strandpipare mer riklig. Av andra mindre vadare pickade även några kärrsnäppor efter mat i dyn. Bland änderna fanns gräsänder, skedänder och kricka alla i den mer intetsägande eklipsdräkten efter häckningssäsongen. På udden stod även gott om vitfågel. Mest var det skrattmåsar som nu hade förlorat sin mörkbruna färgteckning på huvudet. En ung skräntärna med sin massiva orangea näbb tilldrog sig vederbörlig uppmärksamhet. Ett flertal kentska tärnor hade också sökt sig till udden för att vila efter fisketurer i omgivningarna. Deras läten ljöd över viken, likt minnet från barndomen då tandläkaren fyllde hålen i tänderna med amalgam.

   Vi trotsade sedan vinden och vandrade ut mot udden för att på närmare håll mer tydligt få se dräktkaraktärer på fåglarna. De vitkindade gässen flyttade sig motvilligt då vi närmade oss. Ängspiplärkor, sädesärlor och några hämplingar blev de enda småfåglar som vi uppmärksammade i blåsten. Bland kärrsnäpporna gick också en fortfarande rödtonad äldre spovsnäppa. Ett par likaledes färggrant röda myrspovar spatserade i vattnet. Några enkelbeckasiner med sin överdimensionerat långa näbb undersökte dyn strax bredvid. En småspov flög förbi, vilken uppmärksammades på sitt lite bubblande, skrattande läte.

   Vi sökte oss sedan vidare mot den allra västligaste udden samtidigt som en yngre havsörn cirklade i söder och fick oroliga fåglar på vingarna. I viken innan udden fanns fler kärrsnäppor och strandpipare, de förra med en hel del ungfåglar. Två gluttsnäppor sällskapade med några myrspovar och en strandskata på lite djupare vatten. Just när undertecknad fått syn på en sandlöpare lyfte vadarna uppskrämda av en mindre rovfågel som passerade. När allt lugnade ner sig återvände vadarna, men sandlöparen var försvunnen. Eftersom vinden nu kylt ned deltagarna återvände vi mot östra udden och spanade en sista gång efter sandlöparen, som mycket riktigt stod i strandkanten just norr om oss. Det visade sig vara en ungfågel med mycket vitt i dräkten. Vi fortsatte sedan till parkeringen, där exkursionen avslutades.

Jörgen Petersson

Denna tid på året när sommaren så smått börjat tona över i tidig, tidig höst har höststräcket för vissa arter redan pågått en tid. För tärnor och vissa vadare som i flera fall har en lång resa framför sig kan man nog säga att sträcktoppen infaller just nu. Vår strategi var därför att ägna kvällen från kl. 16 och framåt åt fika och span över havet ute vid Glasskär på Närsholmen. Vindskyddet var upptaget så vi placerade oss vid vägs ände ute mot Glasskär. Med solen i ryggen, svaga, rätt ljumma vindar från syd eller sydväst och medhavda matsäckar hade vi det riktigt gott. Det kan väl sägas redan nu att tärnsträcket inte riktigt ville sig denna kväll och vadarna visade sig inte heller i några större antal varken rastande eller sträckande. Även om målarterna inte infann sig enligt plan så går man sällan helt lottlös vid ett besök på Närsholmen. Sträcket var i det närmaste obefintligt så istället tittade vi lite på de lite mer stationära fåglarna i området. En adult havsörn fick uddens alla fåglar på vingarna ett par gånger och i uppfloget sågs bl.a. många skedänder liksom en och annan snatterand. Ett drygt 10-tal kärrsnäppor drog lite fram och tillbaka medan fyra vackra kustpipare sträckte åt söder. En småspov rastade i viken ut mot Glasskär innan den lättade och flög rätt nära oss. Här fick vi bra tillfälle att se och höra karaktärer som skiljer den från storspov. 

Och tärnorna då? Ja, helt frånvarande var de inte även om vi inte fick se några täta flockar målmedvetet strävande åt söder. När exkursionen avslutades strax efter kl. 20 hade vi räknat in 17 kentska tärnor, 24 fisktärnor och ett par obestämda fisk-/silvertärnor. Samtliga drog sakta söderut och får betecknas som sträckande. Vinden var kanske lite för sydlig för att ge optimala sträckförutsättningar. Dagarna innan hade stora mängder fisktärnor setts sträcka vid Skånska Östersjökusten så kanske missade vi helt enkelt sträcktoppen. 

Totalt under kvällen gästades exkursionen av 11 personer inklusive ledare. 

Kvällens ledare och författare av dessa rader var Fredrik Gustafsson