På vårens varmaste dag gick tredje vandringen ”i stans utkanter,” det föranledde att flera deltagare lämnade överflödiga plagg i bilarna. Vandringen startade på P-platsen bakom Länsstyrelsen på Visborg och gick igenom Donnershage, som är en liten men mycket bra fågellokal. Än så länge var det bara blåmesen och talgoxen som hördes men längre fram kommer den att ljuda av många duktiga sångare. På fältet vid Oskarsstenen drillade en lärka över oss, den sången blir man aldrig less på.

Vandringen fortsatte ut på Södra Hällarna, igenom sumpskogen där gärdsmyg, blåmes, talgoxe, rödhake, nötväcka och större hackspett hördes och visade upp sig. Vidare igenom den låga glesa tallskogen där svartmesen håller till, fick vi se vår största hackspett spillkråkan ganska nära vilket var extra roligt.

På tillbakavägen kom två tranor insträckande, två stannande sidensvans i en buske blev till slut tio stycken när de fick samla ihop sig. Vi var 25 stycken varma och nöjda vandrare som återvände till Donnershage och fick då höra rödhaken och gärdsmygen sjunga. Detta var den sista vandringen för våren, eftersom intresset har varit så stort kommer vi att fortsätta med dessa vandringar i höst. Väl mött.

Ledare var Sivert Söderlund

Juho Könönen och Arvid Svanborg har fixat lite ”publika” saker i Stockvikens fågeltorn. Utanpå tornhuset har en trevlig skylt målad av Juho satts upp, så man ”vet” att det är just Stockvikentornet man hamnat vid. Inne i tornet har en liten ”bokhylla” satts upp med ett exemplar av ”Fågelguiden” placerats. Ett fint initiativ för de besökare som ännu inte köpt nån fälthandbok. Vi får innerligt hoppas att boken inte ”får fötter”.

Ännu vinterlandskap vid Stockviken. På de undre bilderna ser man skylten samt bokskåpet. Foton: Juho Könönen

Dagens utflykt gick längs Hälsans stig och blev trots den sena våren en trevlig vandring i soldiset. De flesta av vinterns stannfåglar lät sig höras med både sång och andra läten. Det blev bl.a. talgoxe, blåmes, bofink, grönfink, gärdsmyg, domherre, ringduva, kråka, skata, och en fasantupp. Som en extra bonus hördes både sånglärkan och strandskatan över oss vilket var ett gott tecken på att nu är de på inflygning. Vid Talludden gjorde vi ett längre stopp för att lyssna och se på den inte så vanliga steglitsen som verkar trivas just där och tillsammans med grönfink.

Sivert Söderlund

Steglits, en av vinterns färgklickar. Foto: Per Smitterberg

Efter flera år med tidiga sträckrörelser av ejder borde slutet av mars vara optimalt, särskilt om man skulle ha chansen att även se någon praktejder i flockarna. Nio personer samlades därför vid fiskeläget i Nyhamn i gråmulet, något kylslaget väder med friska sydvästliga vindar. Men vår målart för dagen uteblev nästan helt under den timme vi något frysande stod kvar på platsen. Sammantaget sågs enbart 22 ejdrar sträcka norrut.

Även i övrigt var sträcket närmast obefintligt. Knölsvanar, storskarvar, knipor och storskrakar flög i båda riktningarna längs kusten. Norrut flög några sångsvanar. En storlom kom norrifrån och landade en bit ut i sjön, varefter den försvann i vågorna. I vågorna sökte skrattmåsar, fiskmås och gråtrut efter något ätbart. När en skrattmås fått tag på en småfisk blev den hårt uppvaktad av två gråtrutar på rövarstråt. Närmare stranden fanns gräsandspar och gravänder. Då det rådde lågvatten i sjön födosökte de runt stenar för att hitta sin mat.

Korp, kråka och kaja flög över skogen i öster, en ringduva landade vid stranden och en förmodad ängspiplärka hade vänt söderut. Den enda insträckande fågeln blev den sånglärka som drillande fortsatte österut till någon lämplig åker att häcka på.

Deltagarna fick ett hyfsat lä mellan bodarna. Foto: Per Smitterberg

Då vi tröttnat på det uteblivna sträcket vid Nyhamn och fötter och övrig kropp började bli lite för avkylda begav vi oss till Lummelunds bruk en bit söderut längs kusten. Trots ivrigt letande hittade vi ingen strömstare i den för tillfället strida strömmen i ån. I parken sjöng talgoxe, blåmes, nötväcka och domherre. Vid dammen norr om ån slog en gärdsmyg sin snabba drill samtidigt som gräsänder och storskrakar vilade ut i den nyligen öppnade vaken. Utanför åmynningen fanns en flock gravänder söderut och en större flock knipor åt norr. Inte så mycket här heller med andra ord, varför vi avslutade dagens exkursion just som solen bröt igenom molnen.

Jörgen Petersson

En värmande sol till trots fick ändå 33 nyfikna fågelintresserade att den 18 mars bänka sig på Almedalsbiblioteket, för att få veta mer om den del av fågelforskningen där man håller på med ringmärkning. Thord Fransson, förste intendent på Naturhistoriska Riksmuseet och ansvarig för Ringmärkningscentralen, besökte Gotland för att delge oss både historik och nya spännande rön i detta fack av ornitologin. Det var faktiskt på Göteborgs naturhistoriska museum som man 1911 startade upp svensk ringmärkning, men två år senare fanns verksamheten på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Sedan 1960 är det Ringmärkningscentralen (RC) som har det nationella ansvaret. Sedan starten har närmare 15 miljoner fåglar ringmärkts i Sverige och drygt 300 000 fåglar får en ring varje år. Majoriteten av fåglarna märks på ett antal fågelstationer, varav Ottenby och Falsterbo är de största. Sen finns ett stort antal mindre fågelstationer varav vi har Sundre fågelstation som sedan mitten på 1970-talet årligen bedriver sin verksamhet i öns sydligaste socken. Det bedrivs också ett antal specialprojekt där man ofta inriktat sin forskning, där individmärkning av fåglarna ingår, på en särskild art. Ofta ingår då färgmärkning av fåglarna för att man skall kunna följa individerna i fält utan att behöva återfånga dom.

När det gäller våra fåglar kan man indela de svenska arterna i tre kategorier, kort- medel- och långdistansflyttare. Fjällvråkar som kanske nöjer sig med att övervintra i Skåne eller Danmark tillhör den första kategorin, medan t.ex. rödhaken flyttar till mellan- eller sydeuropa under vintern. Slutligen har vi långdistansflyttarna, där en majoritet av främst våra sångare, flugsnappare och svalor ingår, som väljer att flytta ner i mellersta eller södra Afrika. Man har gjort beräkningar över antalet fåglar som är i rörelse under dessa flyttningar och kommit fram med sanslösa siffror. Som exempel kan vi ta Sveriges oftast vanligaste fågelart, lövsångaren, som beräknas häcka med 10-15 miljoner par i landet. När dessa föräldrafåglar tillsammans med årets ungar som kommit på vingarna lämnar landet är det uppskattningsvis mellan 40-50 miljoner lövsångare det handlar om!

Thord Fransson som höll detta fängslande föredrag

Med Gotland som utgångspunkt kan vi slutligen nämna en del spännande fakta. Till dags dato har 11 332 ex av de som märkts på vår ö, återfunnits på någon annan plats. Det kan förstås vara att de förolyckats men även att de fångats på någon annan fågelstation och fått sin ring avläst. En fågelart som valde Gotland när Sverige skulle koloniseras är ju rosenfinken. En art som under 1900-talet invandrat från sydost. Genom att förse individer med s.k. ljusloggar har man kunnat följa dessa fåglars flyttväg till och från övervintringsområdena på Indiska halvön. Sammanfattningsvis var det verkligen värt att krypa inomhus trots solen och lyssna på detta spännande föredrag. PS: om du klickar på bilderna så får du upp dem i helskärmsstorlek (gäller alla bilder som publiceras på hemsidan). DS

Per Smitterberg