Onsdagen den 23 februari samlades fem deltagare vid Terranovakyrkan i sydöstra Visby, till den utlysta fågelvandringen. Det var ett perfekt vinterväder helt stilla, några centimeter snö hade kommit under natten och det snöade fortfarande lite vid starten. Om det var orsaken till att så få deltagare hade hörsammat kallelsen är oklart, men syftet med den valda platsen är förutom fåglarna, är att visa medlemmarna nya platser i Visby och att det finns avgiftsfria P-platser. 

Vi började söderut med att vandra under Visbyleden för att komma till kv. Bogen 2. Där blev det stopp direkt för de första fåglarna. Där fanns talgoxar, några kungsfåglar som man inte springer på hur som särskilt inte i bostadsområdena. Där var ett par koltrastar förstås, gulsparvar, bofinkar och till slut blev det fem turkduvor. Vidare såg och hörde vi domherrar och grönfinkar.

Mellan kv. Bogen 2 och Bogen 1 stannade vi vid en av Visbys största flockar med gråsparvar. När jag räknade alla gråsparvar i Visby vintern 2020 räknades 60 stycken där. Totalt räknade jag då 906 gråsparvar i hela Visby. Det var lika kvittrigt här i år. Bakom Bogen 2 stannade vi för att se efter stenknäck, domherrar och ett par nötväckor som spelade.

Jag ville även visa min favorit på Gråbo nämligen Furulundskogen. Den hyser så här års inte så många arter, men alltid större hackspett och ett större antal ringduvor. Men kom igen när sångarna har anlänt för då är det drag i skogen.

Vi vandrade sedan österut där stigen går mellan kv. Skäran och Lien, där blev det nytt stopp pga. ett riktigt kvittersnår. Men denna gång av stenknäck som jag uppskattade till minst 20 individer, troligen en av de bättre platserna i Visby. Vid en fågelmatning kunde vi sen njuta av en stillasittande grönsiska på nära håll, nästan som en kanariefågel. Avslutningsvis passerade vi ytterligare en matning i kv. Kakelugnsmakaren med ytterligare en turkduva och kvittrande gråsparvar. Totalt såg vi tjugo stationära arter vilket är mycket bra för att vara i ett så begränsat område.

Ledare för vandringen var Sivert Söderlund.

SMHI utlovade frisk till hård västlig vind och risk för nederbörd. Lägg till detta en temperatur på någon plusgrad. Trots dessa bistra prognoser var vi 21 fågelvänner som möttes vid rastplatsen söder om Sjuströmmar i Slite denna söndag. Jag upphör inte att förundras över viljan och behovet hos oss som gillar fåglar att ständigt vilja få mer samt att möta varann! Två saker gladde mig mest, nämligen att det var en majoritet av kvinnliga deltagare och att det även fanns med två riktigt unga. Mycket positivt! Givetvis hade det varit roligare om vi bjudits på riktig vinter med iskanter och snödrivor, men det är bara att anpassa sig efter det som bjuds från vädergudarna. På vattnet utanför strömmarna fanns ett fint utbud med olika änder. Gräsanden var, som väntat, den vanligaste men ganska många snatteränder kunde hittas samt en ensam kricka. Med den frånvarande isen var dykänderna inte så samlade utan bjöd bara på smärre samlingar. Knipor och viggar letades fram och även några smärre gäng med storskrakar. En stor flock med sothöns låg tätt tillsammans i den friska vinden. Några uppmärksamma vänner vände kikarna västerut och hittade tre havsörnar som seglade över Bogeviken. Tyvärr var avståndet i längsta laget för att få några njutobsar.

Även om det saknades iskanter vid strömmarna så ville vi kolla vad som fanns innanför landsvägen. Vi fick hyfsat lä för den bitande västvinden vid några av fiskebodarna, varifrån fåglarna kunde spanas in. Ett havstrutpar stod på en brygga medan ett storskrakegäng samt en småskrakehane fiskade vid järnvägsvallen. Gräsänderna och snatteränderna ökades på i antal och inne över Bogeviken flög små gäng med grågäss förbi. Plötsligt fick vi se att havsörnen var på vingarna och snart gick den ner för landning på ett av de små skären mitt i Bogeviken. Med hjälp av tubkikare kunde vi precis se över järnvägsvallen där den landade.

Till glädje var det ett gammalt par samt en fjolårsunge som satt där, troligen med någon frukost framför sig. Detta kändes som en mycket lämplig avslutning på en trevlig, om än kylslagen, fågelutflykt på nordöstra Gotland. När undertecknad, tillsammans med en kvarvarande deltagare, tog en värmande fika vid rastplatsen drog som avslutning nio tofsvipor förbi västerut! Ett alldeles för tidigt, men härligt, vårtecken. Låt oss hoppas att det är lite mera vårvindar nästa gång vi möts. Ledde det hela gjorde

Per Smitterberg.

Hannes Andersson

Vintern är kanske inte den tid vi förknippar med rariteter, men faktum är att utbudet snarare är att anse som förändrat än helt uttömt. Bland de ovanliga arter som ibland gästar oss vintertid finner vi flera av de arktiska måsarna och trutarna, vilka hos oss alltså befinner sig längre söderut än de vanligtvis vandrar.

Något roligt med just måsfåglar är att de ofta befinner sig mitt framför näsan på oss, men man kan behöva kolla lite extra noga för att hitta russinen i kakan. Detta gäller särskilt de större trutarna där många arter är mycket lika varandra. Av denna anledning har jag under den senaste tidens blåsväder tillbringat flera eftermiddagar i Visby hamn där stora mängder vitfågel söker skydd om natten. Vanligtvis står dessa på insidan av den norra vågbrytaren, på alldeles för långt avstånd för att tillåta detaljstudier, men då vågorna sköljt över piren har fåglarna i stället valt att slå sig till ro längre in i hamnen, på betydligt närmare avstånd för skådaren. Dagtid födosöker de längs kusten och på åkrar och avskrädesplatser längre inåt land.

Vid onsdagens besök kom så slutligen belöningen – i jakten på trutflocken fångade ett gäng skrattmåsar som fiskade i bränningarna vid basen av vågbrytaren mitt intresse. Ibland dem uppenbarade sig plötsligt ett helvitt spöke, en besökare från den grönländska inlandsisens kant – en ung vitvingad trut. Arten är mycket ovanlig på Gotland, dagens fågel var endast det femte fyndet enligt artportalen. Troligen har stormen Malik spelat en roll i att blåsa den ända hit. Med lite tur kanske den blir kvar och trivs här vintern ut?

Som jag misstänkte så var det ingen trängsel av intresserade skådare i förmiddagens snö och stormbyar. Man kan i alla fall konstatera att våra medlemmar är förståndiga som inte ger sig ut i stormen. En familj stannade till en kort stund bara för att inse att det inte var trevliga förhållanden för fågelskådning. Det var dåligt med fågel både vid Gustavsvik och den annars så välfyllda Flundreviken. Som synes på bilden var knölsvanarna kloka nog att söka skydd bakom buskagen i vassruggarna vid Flundreviken. De hade sällskap med gräsänder och sothöns.

Vi ska dock hålla i minnet att det är YTTERST få gånger en utflykt i föreningens regi måste ställas in. Det är väl förhållanden som vid dagens utflykt som gör att ”gränsen är nådd” för även den ivrigaste fågelvän. Den som troget ändå höll i ledarflaggan var

Sven-Olof Lundgren.

I ett behagligt väder kunde årets vandring längs Norderstrand genomföras. Vi blev femton deltagare som samlades vid Almedalen. Den tidiga vinterns spår fanns ännu kvar i form av att delar av dammen ännu var isbelagd. Där låg i stort sett endast gräsänder i stort antal tillsammans med ett par tamankor som också håller till där. På grässtranden stod mest skrattmåsar, någon fiskmås och ett par gråtrutar i olika dräkter. Ett bra ställe för dem som vill lära sig mera om olika trutars dräkter.

Vandringen var planerad att gå norrut tills vi var nöjda, för att sedan återvända samma väg. Första biten längs stranden var i stort sett fågeltom, tills vi hittade ett par bläsänder nära stranden. De var efterfrågade redan vid Almedalen så de gladde oss.  En mindre grupp med knipor låg ganska nära, vilket underlättade när vi skulle skilja på hanar och honors olika dräkter.

Det dröjde sedan ändå fram till Norderstrand innan det åter dök upp fåglar i lite större antal. Det började med bläsänder och jag räknade till slut 170 stycken. Jag har inte haft så många där en vinter, ett slags rekord tror jag. Inte nog med det för sen kom krickorna, drygt 80 stycken De brukar kunna ligga några där, men inte det stora antalet. Det var en riktigt ahaupplevelse för oss.

Vi vände vid udden innan Gustavsvik och där låg 12 storskrakar. Vi hade väntat att få se några av dessa också, så gruppdeltagarna var nöjda så långt. Utöver alla dessa så fanns ju band med knipor lite längre ut. En havstrut och några gråtrutar stod på stenarna förstås. Även skrattmåsar tillsammans med fiskmåsar kunde noteras.

Ingen rovfågel trots att havsörnen är en regelbunden gäst både där och i Flundreviken. Tättingar var det väldigt lite av, sidensvans hördes av några men i övrigt magert.

Ledare för gruppen var Sivert Söderlund.