En lördag i början på december brukar vi ägna oss åt vinterskådning vid Almedalen, detta år med fokus på lämpligt innehåll i ”matpåsarna”. Det var ju inte så att folk stod på kö precis, förmodligen var det flera lördagsflanerare som lockades av evenemanget “medeltida jul“. Men de som vi pratade med var intresserade och lite förvånade att man kunde mata fåglarna med havregryn, ärtor och sallad. Det verkar vara djupt rotat att man skall mata med bröd men oftast ger det bara en ”bukfylla” utan energiinnehåll. Det ger då fågeln en falsk mättnad och den struntar i att leta efter bättre och mer energirik mat. En av de viktigaste sakerna att undvika i maten man lägger ut är salt, du ska med andra ord INTE hänga upp en salt rest av julskinkan. Fett är väldigt bra som energi vintertid men bjud då på talgbollar eller svålen av en obehandlad skinka. Har man möjlighet att hänga upp en fröautomat är det förstås toppen men glöm inte att sköta om den klokt. Det är viktigt att den rengörs regelbundet så att inte spillning i den sprider salmonella, vilket är en stor risk för de vintersvaga småfåglarna. Tvätta ren den med varmt vatten och såpa, eller annat ”miljösnällt” rengöringsmedel. Spola rent med varmt vatten och låt den torka innan du fyller på igen. Vi som ledde lördagen i Almedalen var Ted Lindström och Sven-Olof Lundgren.

En mindre grupp samlades på P-platsen vid Botvaldevik i söndags för att spana efter fåglar i detta område. Vädret var enligt mig helt perfekt, det var mulet, alltså ingen motsol åt något håll, ganska varmt och helt stilla. Det gjorde att det fanns möjligheter att få lyssna in alla svaga lockläten från överflygande och rastande tättingar. 

Efter den formella inledningen, där dagens plan presenterades, berättade Sten Wikström som var en av deltagarna och väl bekant med området vad som kunde förväntas att få se. Det beställdes direkt från en deltagare att havsörn måste få ses. Undertecknad lovade faktiskt, med lite kännedom om området, att den räknade vi in redan nu. Lite kaxigt förstås. Vi började med att spana av viken i norr, där låg en mindre flock med gräsänder nära och där hanarna redan fått sin fina häckdräkt. Jag hittade sedan i handkikaren dagens önskefågel, alltså havsörnen som stod på en sten i den norra delen.

Dagen var räddad, sedan fick den beskådas i tuber till allas belåtenhet. I övrigt var det en gråhäger som sig bör förstås, en storskrakehane och några krickor på långt avstånd samt några knölsvanar. Inte så mycket där alltså.

Under tiden vi stod där kom det flera större och mindre flockar med vitkindad gås flygande söderut. Några så nära att vi kunde urskilja läten som kommenterades. Även prutgäss sträckte förbi längre ut i något färre antal.

Därefter gick vi en kort vandring söderut längs strandängen och spanade av den viken. Där stod en flock tofsvipor, en flock starar ställde sig på en sten, en havstrut stod och skulle krångla i sig en plattfisk, några ängspiplärkor och sidensvansar flög över oss.

Tillbaka intogs det viktiga medhavda vid ett par bord. Då kom både vitkindade och prutgäss i ett par flockar rakt över oss, så att alla fick lyssna in de olika läten de har. En annan gammal havsörn kom fram ur ön Sildungen och jagade en stund till allas förtjusning, ytterligare en bonus. Som avslutning kom dagens scoop i strandkanten, en honfärgad blå kärrhök dök plötsligt upp och som letade bland vassen väldigt nära. Ny fågel för flera.

Ansvarig ledare Sivert Söderlund

En ganska frisk nordvästvind skapade en typisk oktoberinramning på dagens utflykt. Glädjande nog höll sig regnen borta och vi hade närmast molnfria förhållanden. Dussinet fågelsugna personer mötte upp vid Hoburgsklippan. Mitt i samlingen med mina planer för utflykten, kom en varfågel (morgonens enda) som en ”kanonkula” över burgen norr om parkeringen. Tyvärr blev det ett kort möte med en art som annars är värd att beskåda länge.

När vi så började promenaden längs östra kanten av Hoburgsklippan kom en ung havsörn förbi. Den visade sig faktiskt lite längre än varfågeln men tyvärr blev det utflyktens ENDA örn. Jag har nog aldrig sett så få örnar vid ett Hoburgenbesök i oktober! I den solbelysta klippbrantens buskage hördes och sågs berg- och bofink, talgoxe, blåmes, gärdsmyg, rödhake och gransångare. Nere på Hoburgsåkrarna stod drygt 1500 vitkindade gäss och även enstaka bläsgäss samt sädgäss. Dagens talrikaste rovfågel var sparvhöken men även duvhök och tornfalk kunde noteras. Några såg även en hona blå kärrhök som drog lågt över åkrarna.

Väl framme vid backen ovanför Sundregruppens fågelstation satte vi ner ”bopålarna” (eller tubkikarna och stativen) för att hålla span på det som ville passera. Vi fick veta att, trots den friska nordvästvinden, fångades en hel del fåglar i fångstnäten. Därför lät vi bli att be om en ”guidning”, men personalen var bussiga och visade en individ av de sparvhökar som vimsade runt i området. En vacker ungfågel, det är alltid fascinerande att se fåglar på armslängds avstånd. Ute över Östersjön var det inga större fågelmängder som rörde sig, det mesta som sträckte ut var nog ring- och skogsduvor samt vitkindade gäss. Förmiddagen började närma sig lunch och när inga fler bredvingade fåglar (örnar) behagade visa sig drog vi oss åter till bilarna och väntande matsäckar. Ledde det hela gjorde

Per Smitterberg.

Rätt väder vid rätt tillfälle är skillnaden mellan elände och skådarglädje. Tidigare i veckan varnades det om regn och rusk för idag, men när jag rullade in på parkeringen vid Kuppen var det klar morgonhimmel och närmast ett spegelblankt hav. Vilken lycka! Tolv deltagare ville uppleva vad denna välkända sträcklokal skulle bjuda på. Tillsammans med bröderna Hjalmarsson så ”tjuvstartade” undertecknad redan 06:15. När alla sen var samlade kunde vi börja räkna in de olika sjöfåglar som ville söderut. Det kändes ganska tidigt att några maxsiffror inte skulle produceras men vi fick en variation av olika andfåglar. Lustigt nog vann vitkindad gås (1080) över prutgås (900). Övriga arter som passerade var: bläsgås (45), sjöorre (840), bergand (310), småskrake (95), kricka (134, stjärtand (37), skedand (41), snatterand (7), bläsand (150), knipa (4), storlom (13) och brushane (2). 

Ute över holmen såg vi två olika havsörnar och givetvis fanns en del måsfåglar i omlopp. Dagens rejäla överraskning blev dock den härfågel som kom insträckande österifrån. Sam Hjalmarsson upptäckte fågeln när den var halvvägs in till oss på Kuppen. Stort jubel i gruppen till denna rejäla överraskning! Den landade kort på ett av de högsta klippblocken på Kuppen, innan den granna fågeln försvann in i strandskogen. Vilken final på en underbar morgon och förmiddag på öns östra hörn. Ledde det hela gjorde

Per Smitterberg

Det ljuvliga förhöstvädret lockade ut dussinet fågelskådare med siktet inställt på vad denna ytterdel av ön kunde bjuda på. Efter inledande småprat fick deltagarna en beskrivning av området och dess potential under olika tider av året. För flera var det faktiskt en ny plats för skådning. Redan vid starten kunde vi pricka in en av platsens karaktärsarter (om än på lite långt avstånd), nämligen en gammal havsörn som satt på Flisens fyr. Vi såg senare en ungfågel samt ytterligare en gammal örn. Det var så stilla i luften att gråsälarnas sång tydligt hördes in till oss. Tack vare det låga vattenståndet var det fina förhållanden för vadare. Dock fanns inga stora flockar men det bjöds på en fin blandning av olika arter. Kärrsnäppor, sandlöpare, småsnäppor, en kustsnäppa, en kustpipare och några enkelbeckasiner bjöd på fina stunder av spaning.

Som väntat höll det till rejäla gäng med hämplingar som letade frö i vegetationen. Jag tipsade deltagarna vad ett vinterbesök kan ge i tättingväg. Snösparvar, grå- och snösiskor samt berglärkor älskar denna plats. Numera kan man gå torrskodd från Lillgrunn/Bodudd ut till Storgrunn. Lagom vi kom över till Storgrunn hittades två fina skärpiplärkor som bjöd på fina närstudier. Ett försök att få fram en dvärgbeckasin ur den lilla våtmarken misslyckades, men några enkelbeckasiner rastade där. Utanför sydvästhörnet av Storgrunn rastade fina flockar med simänder som kunde studeras. Talrikast var krickor, skedänder och gräsänder men vi såg även bläsänder, några stjärtänder och någon snatterand. I övrigt var skrattmåsarna den i särklass talrikaste vitfågeln. Några kentska tärnor rastade också.

På återvägen bjöds vi på fler närstudier av vadarna och en fin avslutning i artlistan blev två rödstrupiga piplärkor. Efter rundvandringen i närmast sommarväder smakade fikat mycket gott. Ledde det hela gjorde

Per Smitterberg.