Efter en natt med skyfall och åska friskade vinden i från sydväst över Asunden. Trots det bistra vädret infann sig sju personer till samlingen söder om bron till ön. Vi började med att söka lä bakom en hög enbuske för att överblicka viken västerut och udden med vadarmarker. I lite djupare vatten födosökte några skärfläckor med sina uppåtböjda näbbar samtidigt som skrattmåsar mest hittade mat på vattenytan. Vid några större stenar mitt över viken sökte en del hägrar lä för vinden. I närheten födosökte en flock med vitkindade gäss.

   I de flackare delarna med mer lämpliga vadarstränder längre norrut på udden kunde vi hitta en flock med cirka 100 ljungpipare. Av den mer i svart och vitt tecknade kusinen kustpipare sågs bara enstaka fåglar. Däremot var den mindre släktingen större strandpipare mer riklig. Av andra mindre vadare pickade även några kärrsnäppor efter mat i dyn. Bland änderna fanns gräsänder, skedänder och kricka alla i den mer intetsägande eklipsdräkten efter häckningssäsongen. På udden stod även gott om vitfågel. Mest var det skrattmåsar som nu hade förlorat sin mörkbruna färgteckning på huvudet. En ung skräntärna med sin massiva orangea näbb tilldrog sig vederbörlig uppmärksamhet. Ett flertal kentska tärnor hade också sökt sig till udden för att vila efter fisketurer i omgivningarna. Deras läten ljöd över viken, likt minnet från barndomen då tandläkaren fyllde hålen i tänderna med amalgam.

Världens största tärna, den trutstora skräntärnan. Foto: Per Smitterberg.

   Vi trotsade sedan vinden och vandrade ut mot udden för att på närmare håll mer tydligt få se dräktkaraktärer på fåglarna. De vitkindade gässen flyttade sig motvilligt då vi närmade oss. Ängspiplärkor, sädesärlor och några hämplingar blev de enda småfåglar som vi uppmärksammade i blåsten. Bland kärrsnäpporna gick också en fortfarande rödtonad äldre spovsnäppa. Ett par likaledes färggrant röda myrspovar spatserade i vattnet. Några enkelbeckasiner med sin överdimensionerat långa näbb undersökte dyn strax bredvid. En småspov flög förbi, vilken uppmärksammades på sitt lite bubblande, skrattande läte.

   Vi sökte oss sedan vidare mot den allra västligaste udden samtidigt som en yngre havsörn cirklade i söder och fick oroliga fåglar på vingarna. I viken innan udden fanns fler kärrsnäppor och strandpipare, de förra med en hel del ungfåglar. Två gluttsnäppor sällskapade med några myrspovar och en strandskata på lite djupare vatten. Just när undertecknad fått syn på en sandlöpare lyfte vadarna uppskrämda av en mindre rovfågel som passerade. När allt lugnade ner sig återvände vadarna, men sandlöparen var försvunnen. Eftersom vinden nu kylt ned deltagarna återvände vi mot östra udden och spanade en sista gång efter sandlöparen, som mycket riktigt stod i strandkanten just norr om oss. Det visade sig vara en ungfågel med mycket vitt i dräkten. Vi fortsatte sedan till parkeringen, där exkursionen avslutades.

Jörgen Petersson